stjärnorna på himlen - En ny bloggproffs-blogg!
22nd Apr 10

En sömnlös natt med många funderingar.
Jag kommer på mig själv med att tänka,
när ska jag få leva mitt liv? Mitt eget liv?
Och jag tänker hela tiden, snart. Snart får jag det.
Men tänk så fortsätter jag att tänka så, för all framtid.
Då fastnar jag ändå i det mellantinget jag alltid kämpat för att övervinna.
Jag vet om att det finns många saker som jag inte kan just nu,
därför att jag fortfarande bor här. Bor hemma, med henne.
Men fortfarande. Någonstans måste mitt liv, redan vara mitt liv.
Och jag lever ju det, uppenbarligen.
Samtidigt så klagar jag inte nu, det har varit värre mycket värre.
Och egentligen är det inte dåligt alls just nu.
Det är därför jag orkar med allt runt omkring egentligen.
Det är konstigt hur något riktigt bra, kan få allt dåligt att bli lite suddigt.
Och inte kännas så mycket som det brukar.
Det är också konstigt hur en enda sak, kan göra allting ännu värre.
Känslomässigt instabil är jag ju inte.
Inte längre, och jag minns inte när det gick över.
Men jag var. Jag vet att jag var.
Jag är sån. Ett knippe känslor.
Det är vad jag är, och det är vad jag alltid har varit.

 

 

 

Jag blir bara så trött, på folk som säger sig stå mig nära,
som berättar för mig hur jag är. När jag själv vet att det inte är så.
Mamma är en sån. Du är så, du är ditt, du är datt.
Nej, det är jag inte?
Hur skulle hon kunna veta det?
Det gör mig illamående. Riktigt illamående.
Och det får mig oftast att stöta bort alla andra också.
Det värsta jag vet, är när folk vet saker som dom kan vända mot en.
Jag hatar den känslan.
Att det inte bara är jag som vet vem jag är, hur jag är, vad jag är.
Men jag vet samtidigt att livet går ut på det.
Man lär känna folk, man lär sig vilka man kan lita på och inte, oftast den hårda vägen.
Och troligtvis får alla lära sig det.
Men som tur är för hela världen finns det inte så många som är lika känslomässigt lättstötta som jag är.
Och ändå är jag så jävla bra på att dölja det om jag vill.
Och jag hatar den biten. Ja, gud vad jag hatar den.
Att jag vet att jag kan, om jag vill. Om jag bestämmer mig för att göra det.
Det värsta är inte att jag kan.
Det värsta är när jag gör det fast att jag inte vill.
När jag blir rädd och vill skydda mig själv.
Då gör jag sådär.

 

 

 

Spelar teater med hela världen och alla som säger sig stå mig nära.
Och jag blir så arg, om det finns någon som genomskådar det.
Samtidigt som jag vill att någon ska göra det.
Det finns till och med en logisk förklaring.
Jag är rädd för att bli lämnad kvar ensam.
Det är jag, och det tog så jävla många år, innan jag ens erkände det för mig själv.
För jag hatar den känslan, och den har alltid funntis där.
Jag är en sån som blir över. Jag har alltid varit det.
Och samtidigt vill ingen människa i världen bli lämnad ensam kvar.
Även om vissas rädsla för det gör att dom aldrig släpper in någon heller.
Otroligt logiskt.
Vissa kallar det smart, andra kallar det fegt.
Jag skulle nog säga båda. Det är smart, men det är fegt också.
Man kan ju inte förvänta sig att vinna något, om man aldrig vågar satsa något heller. Också otroligt logiskt.
Men hur blir två logiska saker tillsammans ologiskt?

 

 

 

Och hur kan man känna sig ensam i sig själv, fast samtidigt inte?
Jag vet inte. Men det går, ibland ofta, ibland sällan.
Men jag älskar mina ord. Jag älskar mina tankar, som jag vet bara är mina.
Som jag vet ingen annan skriver ner åt mig.
Och när jag vet att ingen annan skriver på ett liknande sätt med mitt.
Jag gillar det. Det känns som något som bara är mitt, för en gångs skull.
Och samtidigt är jag rädd för denna känslan nu.
För denna känslan gjorde att jag försökte skydda allt med mig själv förr.
Allt som jag var. Allt som jag tänkte, och kände och var.
Var säkert och tryggt bevarat i mig. I tystnad.
Jag var tystnadens drottning. Min egen drottning.
Men jag bröt den. Jag bröt tystnaden, och alla dess lagar.
Och jag kan självklart inte garantera att jag inte behöver straffas för det.
Med tystnad. Eller med andra saker, som är lika jobbigt.

 

 

 

Och nu sitter jag här och babblar igen.
Antagligen om saker, meningar och ord som ingen annan förstår ett dugg av.
Eftersom att detta är gamla tankegångar i nyare format.
Varför tänker jag ens såhär?
Jo, för att jag är rädd. Just nu är jag rädd för allting.
Men framför allt för att flytta.
Jag vet om att jag kommer må så fruktansvärt mycket bättre.
Jag tror att det är något med luften där.
Den är inte förpestad med lejonhonans regler, normer, former och kryptade meningar som man alltid måste lista ut vad dom betyder för att kunna uppföra sig som hon vill, så att hon blir nöjd.
Där uppe är det bara jag och mig själv.
Men jag ogillar så fruktansvärt mycket när folk blir besvikna på mig.
För att jag inte är som dom vill att jag ska vara.
För att jag inte uppfyller alla kriterier.
Och förlåt, om jag inte gör det.
Men jag är inte mer än såhär, och jag kommer aldrig bli mer än såhär.
Ibland glömmer jag saker, ibland blandar jag ihop saker.
Jag kan inte hjälpa det.
Och bara för att jag oftast kommer ihåg precis allt, så blir folk vana.
Vana vid att jag kan svara, och att jag vet. Att jag kommer ihåg.
Det är bara jobbigt när jag måste minnas med vilka jag ska vara tyst, för att mitt vetande endast är irriterande. Och med vilka jag inte får vara tyst, för att ingen annan vet något och jag är menad att vara någon sorts levande uppslagsbok och agenda på samma gång.

 

 

 

Nu ska jag iallafall försöka sova. Jag ska upp snart igen.
Och bry er inte om vad jag skrev egentligen.
Jag skrev på automatik.
Det behövs ibland, sådär emellanåt.
Ibland måste det trasiga få lov att vara trasigt.
Annars faller det bara ihop och litar på att silvertejpen kommer hålla.
Fast att den inte gör det alltid.

 

 

 

 

Och VARFÖR skriver jag alltid i gåtor, till och med till mig själv?
För att jag är dum i huvudet.
Eller för att min automatikskrift är sån.
Mina tankar är såna.
Godnatt.

Kommentera

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Search

april 2010
m ti o to f l s
« Mar   Maj »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  

Colors Theme by Dehradun

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu